Extramaterial, spår 2: Edda Manga i GP, extended version

Söndagen den 31 maj satte sex båtar kurs mot Gaza. Det var mäktigt. Ett och ett halvt år tidigare hade det bara varit en osannolik tanke, en fantasi, närd av maktlösheten att tvingas bevittna hur Gazaborna bombarderades från luften instängda i ett utomhusfängelse och utan någonstans att fly. I den värld i vilken vi levde kunde en FN-skola angripas med vit fosfor precis samma dag som generalsekreteraren var på besök i Israel utan konsekvenser. Visst, han protesterade. Den ena efter den andra regeringen beklagade. Massmedia rapporterade om det. Men ingen agerade för att sätta stopp. När missilangreppen äntligen tog slut började hjälpsändningarna fastna vid gränsposteringarna. Israel stoppade all återuppbyggnadsmaterial. Ship to Gazas första grundande möten ägde rum då. Men den 31 maj var det inte bara drömmen om Ship to Gaza som gick i uppfyllelse utan något mycket större och på många sätt häpnadsväckande.
En allians hade skapats, Freedom flotilla, med människor från ett 40-tal länder, olika politiska och religiösa uppfattningar, olika språk, olika åldrar, olika yrken och sociala positioner. Människor som inte enades av vare sig en nationell identitet eller en ideologi agerade tillsammans för en rätt som angick oss i egenskap av människor. Turkar och greker, socialkonservativa och socialister, religiöst troende och övertygade ateister sida vid sida. Vi enades i uppfattningen att Gazabornas situation var omänsklig och att om våra regeringar och de internationella institutionerna inte gjorde något åt det, så måste vi vanliga människor göra det. Jag hade aldrig riktigt sett vilken sorts kraft som skulle kunna framtvinga respekt för människors rättigheter bortom staternas våldsapparater, deras intressen och det internationella systemets hierarkier. Jag hade aldrig riktigt kunnat föreställa mig globalitet underifrån. Söndagen den 31 maj såg jag det hända. Jag tror att alla som var där kände ögonblickets storhet.
Sedan är den här världen som den är. Sanning och rätt är lätta att förväxla med maktens officiella sanningar och brottsrubriceringar. Kvinnan som utfärdade min häktningsorder förklarade till exempel för mig att jag hade kommit olagligt in på israeliskt territorium.

-Nej det gjorde jag inte. Jag befann mig på internationellt vatten och jag kan bevisa det.
-Det här är ingen dialog, jag informerar dig om fakta. Vill du eller vill du inte veta varför du är häktad?
-Jag behöver inte lyssna på dina lögner. Du vet lika väl som jag att jag befann mig på internationellt vatten. Jag tvingades hit under vapenhot. Jag är kidnappad. Det är jag som har utsatts för brott. Era soldater kom maskerade som banditer i skydd av mörkret och dödade folk.
-Lögner? Nej, det vet jag inte. Och jag tänker inte diskutera med dig. Ni attackerade våra soldater. Vi var tvungna att försvara oss.
-Vem tog sig in i vems båt? Jag har inte begått något brott, du har ingen grund att häkta mig, jag vill ha min konsul och min advokat här. Jag har rätt till det.
-Du är i Israel. Du har inga rättigheter.
Jag nickade tyst. Plötsligt hade hon talat sanning. Jag hoppades att hon hörde det själv och att det sådde någonting i henne som i framtiden kunde få henne att sluta medverka i sådana farser. Som historiker tror jag tyvärr inte på föreställningen att sanningen alltid segrar. Men efter Freedom Flotilla anar jag möjligheten till en global ordning där sanning och rätt inte bara definieras av övermakten.
Nu har det förflutit snart två månader sedan vår humanitära hjälpkonvoj blev attackerad på internationellt vatten. Tungt beväpnade och maskerade israeliska kommandosoldater dödade nio människor och sårade över sextio, kidnappade och bortförde oss till israeliskt territorium där vi blev häktade för ”illegal invandring”, isolerade från omvärlden och till slut plötsligt frisläppta och förda till säkerhet och frihet i Istanbul, där Sveriges utrikesminister överraskade med att personligen välkomna oss klockan fyra på natten.
Det propagandakrig som den israeliska regimen och dess medlöpare sedan dess har fört – och som de försökte skaffa sig utrymme för genom att beslagta all vår dokumentation och hålla oss och vår version av det inträffade borta från världspressen under de första kritiska dygnen – var inte oväntat. Vi visste att varje försök att ställa sig emot Israels förtryckande blockad mot Gaza liksom den expansiva koloniseringspolitiken i Västbanken brukar bemötas med ogrundade anklagelser om kopplingar till terrorism och antisemitism. Med tanke på detta var vi mycket noggranna med att vare sig våra organisationer eller mottagarna till vår humanitära hjälp i Gaza hade kopplingar till de politiska partierna i Palestina. Vår aktion var en renodlad akt av solidaritet mellan civila samhällen tack vare ett seriöst förarbete med opartiska palestinska mottagare.
Till skillnad från oss saknar den israeliska staten förankring i palestinska civila organisationer och är därför tvungen att förmedla all införsel av förnödenheter (inklusive det de stal från oss) direkt eller indirekt via myndigheterna i Gaza, vilka de emellertid betraktar som terrorister liksom andra som, likt dem, samarbetar med dem.
Vi är varken antisemiter eller antiisraeler. Många av oss har tvärtom ett dokumenterat och långvarigt engagemang mot alla former av rasism och demonisering av etniska grupper och upprätthåller band med israeliska civila organisationer. Vår aktion utgår från visionen om en värld där etnicitet inte är politiskt relevant och inte innebär skillnader i det värde man tillskrivs eller vilka rättigheter man har. Men medvetenhet om de anklagelser som skulle riktas mot oss bidrog till att tre av de elva svenska resenärerna som valdes ut var av judiskt ursprung.
Att Israel försöker bortförklara ytterligare ett exempel på flagrant övervåld genom att skriva om det till något slags ”självförsvar” är vansinnigt men inte förvånande. Det är en teknik deras pr-maskineri ofta tar till. Vi var en humanitär konvoj som färdades långt från Israels territoriella vatten när en grupp elitsoldater utförde en koordinerad attack mot oss med flera krigsfartyg, ubåtar, helikoptrar och över sexhundra man med all tänkbar modern krigsutrustning. Från israeliskt håll vill man göra gällande att de nio människor som avrättades med skott i pannan, nacken och bröstet och de över sextio som sårades – att det skedde i ”nödvärn”. Några flaggstänger, ett par köksknivar och en plaststol? Det är bara löjligt.
Frågan om vad som hände på Mavi Marmara handlar inte om vem som attackerade vem eller vilka som utgör ett hot mot internationell och israelisk ordning och säkerhet. Den saken är helt klar: den israeliska statsapparaten försökte försvara en olaglig och orättfärdig blockad genom att använda sitt krigsmaskineri mot en civil humanitär konvoj. Krigsmaskineriet gjorde vad ett krigsmaskineri är tränat för.
Det som hände sedan är mycket allvarligt men det talas mindre om: efter massakern, kidnappningarna och bortförandena anslöt sig det israeliska rättsväsendet till militärens övergrepp genom att frihetsberöva oss, frånta oss våra tillhörigheter och döma oss till tio års utvisning utan någon som helst rättslig grund. Sammantaget begick de israeliska myndigheterna alla möjliga brott: brott mot fredens och krigets lagar, mot havsrätten, mot mänskliga rättigheter och mot israelisk lag. Dess enskilda representanter begick mord, människorov, väpnat rån, misshandel och stöld.
Men det som gjorde händelsen historiskt intressant är att den tvingade Israel att ändra inställning till blockaden.

Annonser

2 reaktioner på ”Extramaterial, spår 2: Edda Manga i GP, extended version

  1. Ping: Frihetsflottans mörkare sidor « Svenska kommittén mot antisemitism blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s