En judisk båt – historien om Irene

Av Lillian Rosengarten

Jag vill förmedla en känsla av det politiska klimat som omgav oss när vi gjorde ett försök att segla till Gaza. Den ultimata sanningen av upplevelserna från den lilla judiska båten Irene är att jag fick bevittna något som jag bara kan klassificera som vanvett. Jag är djupt tacksam över denna historiska resa, som har fått mig att brinna, gett mig en intensiv beslutsamhet att riva hatets murar, att tala ut, att högljutt fördöma Israels vanvettiga politik och att verka i en anda av icke-våld, jag är pacifist. Jag är för befrielse och ett öppet samhälle i gemenskap för palestinier och israeler. Detta är min dröm, att bryta ner murarna av fruktan och hat. Jag har inget val.

När jag beslutade mig att följa med den judiska båten Irene, var det både  trots våldet ombord på Mavi Marmara och just därför. Redan från början insåg jag att jag måste skrika till Israel, till världen och till de belägrade palestinierna: ”NEJ, aldrig i mitt namn. Jag är jude och jag är som ni. Vi är bröder och systrar. Jag känner er smärta och jag är motståndare till det ohyggliga och totalt  orättfärdiga tvånget till underkastelse, kollektiv bestraffning och etnisk rensning.” Därför vill jag resa till Gaza och jag kommer att göra det.

Nyligen publicerades en artikel i Seattle Times med rubriken ”Den israeliska premiärministern lovordar de israeliska militärer som anföll Gazakonvojen (Mavi Marmara)”. Han talade om för männen, som begick ett olagligt piratdåd och dödade nio människorättsaktivister, att ”ni handlade hjältemodigt och moraliskt i ert försök att hindra  människor som avsåg att döda er.”  Det är vanvett.

Ordet ”moralisk” i samband med Israel, som i Israels ”moraliska” armé är mycket märklig. Det är föreställningen om ett ”utvalt folk” som är överlägset andra folk. I dessa ord hör jag ett åberopande av särställning, en inneboende rasism, en föreställning om storhet eftersom judarna enligt Gamla Testamentet utsågs till att leva i Israel.  Som jag ser det är det denna fantasi som upprätthåller Israels vanvettiga rättfärdigande av markstöld, ockupation och etnisk rensning. Den israeliska försvarsmakten (IDF) utgör den förlängda armen av det märkligt paranoida samhälle som tror sig vara tvunget att försvara sig mot utplåning. Denna moraliska  armé lovordas  för sin patriotism oberoende av hur brutal den här, hur den genomför apartheid och hur olagligt den än förfar. Efter invasionen av Gaza i fjol uttalade sig en brigadchef: ”Jag vet inte hur jag ska uttrycka det … Låt oss säga att palestinska liv är någonting mycket, mycket ovidkommande jämfört med våra soldaters liv.” Det är inte svårt att se att den moraliska armén representerar kulturen i ett svårt skamfilat samhälle. Själv kunde jag inte se någon humanitet i ögonen på IDF-personalen när de bordade vår lilla båt.

Det smärtar mig att beskriva Israel på detta sätt. En gång hoppades jag på ett öppet samhälle där alla som blivit förföljda eller jagade – fritt kunde leva tillsammans utan fruktan. Nu måste jag förena mig med dissidenterna som fördömer den omänsklighet som drabbar palestinierna, ghettoiseringen, försöket att tysta människor, som inte kommer att tiga, men som lider i händerna på sina plågoandar.

Som i slutna samhällen fängslas och förvisas de som tänker olika. Att förtränga de kritiska rösterna är fegt och, som jag ser det, har Israel delegitiserat sig själv genom att förvandlas till ett militaristiskt och slutet samhälle.

Jag är själv en tysk-judisk flykting som vägrar att hålla tyst och sen jag blivit deporterad kan jag inte återvända till Israel. Det är förnedrande och jag vet att ”rätten att återvända” faktiskt är tomma ord. Det är viktigt att ha klart för sig att de moraliska kommandosoldater som tog över vår båt och Mavi-konvojen såg passagerarna som fiender till Israel, eller än värre, som terrorister.

Det är psykos. Israel är en mentalsjuk stat. När man kombinerar tanken om moralisk överlägsenhet med en rigid motvilja mot självinsikt, får man ett land som inte förmår se konsekvenserna av sina handlingar. När allting rättfärdigas med moralisk överlägsenhet och hot om utplåning, kan resultatet bara bli en förnedrande tragedi. Den kollektiva mentaliteten att se sig som offer transformeras till förövare.

När jag först hörde att en judisk båt skulle försöka ta sig till Gaza, insåg jag att måste vara med. Det var ett beslut som krävde mod. Ingen ville att jag skulle resa. Min dotter fruktade, inte utan skäl, för mitt liv och hon försökte skuldbelägga mig för att jag tog risken. Min motivation närdes av en klar vision, ett symboliskt besked till Gaza att den finns judar som finner belägringen frånstötande och som fördömer att deras bröder och systrar görs till offer. Palestinierna i Israel, som har lika stor rätt till detta land, drabbas av kollektiv bestraffning, de dödas och misshandlas i skändlig etnisk rensning. Och Israel rättfärdigar detta som ett sätt att försvara sig mot att drivas ut i havet av dem som inte vill att de ska finnas. Och detta försvaras av USA?

Den organisation i Gaza som var beredd att välkomna oss var den palestinska internationella kampanjen för att häva blockaden, som leds av psykiatern dr Eyad Sarraj i Gaza. Jag blev så upprymd då det kom ett meddelande via satellittelefonen att de väntade oss och bad för att vi skulle komma fram oskadda. Det gensvar jag fått hemma var av typ ”Är du galen? Hamas kommer att döda er direkt.” Denna hatkultur måste få ett slut innan allt är förlorat och jorden förvandlas till en livlös öken. Att höra dessa hatiska okunniga kommentarer frestar på, men driver oss att fortsätta och inte fastna i att försvara det som inte behöver försvaras.

Vi var fyra passagerare, Rami, Edith, Reuven och jag. Rami och Reuven är israeliska medborgare. Vår brittiska kapten Glyn som förde vår lilla båt under brittisk flagg, är aktivist sedan länge. Vår besättning bestod av hjältar: Itamar och Jonatan Shapira, två fantastiska män, tidigare flygvapenpiloter som vägrat bomba och döda. Två pressfotografer var med. Deras kameror och bilder konfiskerades. Rami berättade för mig att hans dotter Smadar (vilket betyder en blomma i fullt flor) dödats i en självmordsattack i ett köpcentrum när hon var fjorton år. Föreställ er att denna familj har tagit palestinska sörjande familjer i hand och hållit om varandra i solidaritet. Dessa är de sanna patrioterna som förenas i sin humanitet.

Vi samlades i Kyrenia, på norra Cypern, i väntan på besked att Irene skulle hitta en säker hamn. Jag hade åkt till London och varit hos en av organisatörerna och hans fru. Allting hölls strängt hemligt så att vi inte skulle stoppas av den israeliska hemliga polisen. Detta absoluta hemlighetsmakeri var påfrestande, men fungerade. Två dagar senare åkte vi till den turkiska delen av Cypern, där vi en vecka senare skulle avresa mot Gaza.

Jag kan inte beskriva upplevelsen att befinna mig på denna lilla 36 fot långa katamaran byggd 1970 i solidaritet med dessa aktivister. Vi var helt enade i vår längtan att komma till Gaza. Om de skulle kidnappa båten, skulle de få föra den själva. Vårt beslut om ickevåld gav mig styrka och mod. Vi skulle inte provocera piraterna.

Den ödesdigra tisdagsmorgonen var vädret vackert och solglittret skapade gyllene hägringar. Det var den dag vi skulle ha nått fram till Gaza. Vi befann oss nu 20 sjömil utanför kusten, men fortfarande på internationellt vatten. Klockan nio på förmiddagen siktade vi krigsfartyg på väg mot oss vid horisonten. Snart såg vi vapnen och hela stridutrustningen ombord. Det var så overkligt, det här var väl inte på riktigt? Jag fick känslan av att titta på en krigsfilm. Flera mindre fregatter omringade oss. Vad var detta för ett vansinnesdåd? För ett ögonblick såg jag mig som flyende, vår lilla båt med trötta judar var omringad av den nazistiska flottan, men släppte snabbt den tanken. I stället försökte jag se en flotta av 4-5 lustjakter som seglade omkring som om ingenting hände. Det var löjligt att se segelbåtarna i samma vatten som krigsfartygen. Kände de sig skyddade av den stora krigsflottan mot ”terroristerna” på den lilla segelbåten? Notera att vi hade en pytteliten båt med underbara flaggor , den palestinska flaggan och flaggor med namn på potentiella passagerare omgivna av duvor som Edith sytt.

Jag kunde bara undra över varför dessa krigsfartyg skulle borda vår lilla katamaran med nio judar varav de flesta var i åldern 60-80 år? Hur kunde detta hända? Vilken galenskap förde dessa soldater, beväpnade till tänderna med höga kängor, elpistoler, gevär, hjälmar och handskar som lämnade fingrarna nakna, hit för att ta över vår båt, faktiskt kidnappa oss? En soldat rev ner och trasade sönder våra vackra flaggor, medan vi slöt oss samman arm i arm och sjöng ”We skall overcome.” Trots att den israeliska pressen hävdade att övertagandet av vår båt skedde fredligt, var det allt annat än det. Vi höll oss i position av passivt motstånd och ickevåld. Det var bisarrt att se alla dessa soldaer äntra. Man måste ha sett det för att kunna tro att några av dem sparkade Glyn som höll fast i ratten tills han föll. Allt var så brutalt, så fullkomligt onödigt, vansinnigt. De var inte längre mänskliga varelser när de släpade Itamar till sin fregatt, band hans händer och sparkade honom där han låg på rygg. Jonatan försökte samtidigt tysta den 82-åriga Reuven, som det brast för när hans munspel föll i däcket och de var nära trampa på dem. Reuven med sin pacemaker i kroppen blev upprörd och vrålade åt de skrämmande soldaterna med stålhårda ansikten att de borde skämmas. Lyckligtvis fick vi tag på munspelen men i det ögonblicket insåg jag att om inte morden på Mavi inträffat, kunde de ha skjutit Reuven eller vem som helst av oss. Förmodligen hade det getts order om återhållsamhet.

Då hörde vi ett skrik. Tre eller fyra av dessa militära robotar hade slagit ner Jonatan, ryckt av honom flytvästen och riktat en elpistol mot hans hjärta. Hans skri, som från ett sårat djur, kan jag inte glömma. De drog honom medvetslös till fregatten. Jag var åsyna vittne till brutaliteten och omänskligheten. De grep två verkliga israeliska hjältar och jag misstänker att de gav sig på dem för att skada dem. Eftersom Glyn hade försäkrat sig om att stänga av motorerna, blev vi bogserade mot Ashdod i en fart av 10 knop, dubbel hastighet mot vad båten kunde prestera, eftersom vi inte hade gått fortare än 5 knop. Vi var rädda att båten skulle gå itu och satt ängliga i våra flytvästar. Men denna underbara båt bar oss.

Vi bogserades till Ashdod. Det var outhärdligt hett då vi föstes av båten in på en gårdsplan. För att komma dit måste vi en åt gången dras uppför en brant stenmur. Jag lade märke till att någon hade dragit undan en stege som hade gjort det lättare och mindre förnedrande för oss. Då vi visiterades individuellt konfiskerades alla kameror, datorer och mobiltelefoner. Jag befann mig snart i en väl bevakad skåpbil med täckta fönster, eftersom vi hade arresterats som fångar. Jag blev glad över att se Edith i skåpbilen. Hennes kläder var fortfarande våta eftersom vattnet stänkt över båten till följd av den snabba bogseringen. Trots hettan darrade hon. Jag visste inte var resten av oss blivit av. Edith och jag fördes till Holon, ungefär en timmes färd till utkanten av Tel Aviv, medan musik på hög volym dånade i våra öron. Allt vi kunde säga varandra var att bekräfta att Israel befinner sig i ett tillstånd av kollektivt vansinne.

Författarinnan är flykting från Nazityskland, är psykoanalytiker, praktiserande buddhist, poet, författare och pacifist. Hon har även skrivet i PalestineChronicle.com varifrån denna artikel är hämtad.

Läs mer av Lillian Rosengarten här ,

Mer om Jewish boat to Gaza hittar ni här, och här

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s