Den israeliska blockadens historia.

David Poort

Israel har utstuderat kalibrerat belägringen av Gaza, utan att låta situationen nå krisnivå. I och med den överenskommelsen nyligen att utväxla tusen palestinska fångar mot den israeliska soldaten Gilad Shalit, torde Israel ha förlorat ett av huvudargumenten för blockaden av Gaza.

Den israeliska blockadpolitiken med den förra egyptiska presidenten Hosni Mubaraks tysta medgivande, har pågått sedan 2007 då Hamas med våld tog över makten från Fatah, efter Hamas valseger året innan. Blockaden har tagit sig många uttryck under åren. Den har intensifierats, lättats och intensifierats igen, men de lättnader som vidtagits – vanligen efter internationella påtryckningar – har i stort sett varit kosmetiska.

Det råder ingen matbrist i Gaza och den senaste utvecklingen har till och med dragit igång något som kunde kallas en byggboom. Men blockaden av territoriet är fortfarande mycket påtaglig, såväl till lands, till sjöss och av luftrummet. I motsats till den allmänna uppfattningen har blockaden inte varit i kraft bara de senaste fem åren. Israel har begränsat resandet mellan Gaza och Västbanken sedan den första intifadan i början på 1990-talet, en strategi som haft långtgående verkningar för palestinierna i de ockuperade områdena. Enligt det i hög grad förbisedda Osloavtalet 1993 utgör Gaza och Västbanken två territorier inom en enhet där befolkningen har rätt att röra sig fritt och handelsvaror kan föras utan restriktioner. Trots de senaste modifieringarna av de israeliska åtgärderna förblir denna utopiska rörelsefrihet mer avlägsen än någonsin.

Gradvis tillslutning

Har använt ‘säkerhet’ som svepskäl för att hindra trafiken av personer och gods mellan Gaza och Västbanken, långt innan den senaste belägringen genomfördes, hävdar frivilligorganisationen Gisha. Till exempel har Israel sporadiskt tillåtit fotbollsspelare att åka ut från Gaza, men har fortsatt att förbjuda studenter att studera vid universiteten på den ockuperade Västbanken. Dessa och andra restriktioner har stärkts efter hand för att nå höjdpunkten i och med den totala blockaden 2007.

Med hjälp av den israeliska lagen om fri information lyckades Gisha nyligen offentliggöra officiella dokument med förhållningsorder till den israeliska armén som i detalj reglerar vem och vad som får passera Gazas gränser. Dessa riktlinjer är minutiöst detaljerade och ger en klar bild av de inskränkningar befolkningen i Gaza har varit utsatt för och delvis fortfarande till dags dato är underkastad.

När belägringen var som hårdast fick ingen lämna territoriet via övergången i Erez, med undantag för några framstående affärsmän, personer i behov av specialiserad sjukvård och vissa andra ‘särskilda’ fall. Reglerna var också tillämpliga på personer som avsåg att flytta till Västbanken för att återförenas med sina familjer. De ‘särskilda’ fallen inskränkte sig till nära familjemedlemmar som var kroniskt sjuka, äldre eller föräldralösa under 16 år som saknade anhöriga i Gaza.

Humanitär kris

I sina försök att straffa Hamas och andra väpnade grupper, belyser dokumenten hur Israel finkalibrerade belägringen i avsikt att skada befolkningen i Gaza, utan att låta situationen sjunka till humanitär kris. Från och med 2007 till 2010 tillät Israel endast införsel av gods till territoriet som man ansåg ”livsviktiga för den civila befolkningens överlevnad.” Till exempel ansågs hommos vara en livsviktig vara, medan hommos smaksatt med pinjenötter eller svamp var förbjudet. Varor som skor, papper, till och med kaffe och te var förbjudna. Alla varor som kunde användas för flera ändamål som vapen och byggnadsändamål, det vill säga trä, cement och järn var förbjudna, trots ett skriande behov av återuppbyggnad efter Israels krig mot Gaza.

Mängden gods som släpptes in beräknades med matematiska formler som fastställde den dagliga tilldelningen av basvaror, baserat på siffror från den palestinska statistiska centralbyrån, och multiplicerat med folkmängden i Gaza.

Export av varor var i princip totalförbjuden, med begränsade undantag, som säsongsmässiga jordbruksprodukter.

Genom dessa åtgärder hävdar Israel att belägringen av Gaza inte faller under begreppet kollektiv bestraffning, eftersom man anser sig uppfylla det minimum som krävs av en ockupationsmakt enligt fjärde Genèvekonventionen. Som en följd av det katastrofala israeliska anfallet mot Gazakonvojen i maj 2010, då nio turkiska aktivister dödades av israeliska kommandosoldater på Mavi Marmara, lättade Israel något på restriktionerna.

I ett försök att bemöta det internationella ramaskriet efter anfallet, publicerade Israel en lista över gods som inte fick införas i Gaza, som ”begränsades till vapen och krigsmateriel, inklusive problematiska varor med multipel användning.” ”Alla varor som inte är listade, är tillåtna att föras in till Gaza,” hävdade Israel.

I själva verket är det lite som har förändrats. Det mesta som behövs för återuppbyggnaden kommer genom de hundratals tunnlarna under gränsen mot Egypten. Israel utfärdar 3000 tillstånd per månad till personer som önskar lämna Gaza, vilket uppgår drygt en halv procent av det antal som passerade gränsen vid Erez i september 2000.

Sjöblockaden

Som komplement till landblockaden, upprätthåller Israel en blockad av Gazas kust, där internationella försök bryta blockaden, som Mavi Marmara, har stoppats på internationellt vatten.

De israeliska regeringarna, såväl under Ehud Olmert som under Benyamin Netanjahu har avfärdat konvojerna som provokationer enbart för att trotsa blockaden, inte för att föra in bistånd.

”Detta var inte en Love Boat, det var en hatbåt,” hävdade Netanyahu, när han försvarade anfallet på konvojen 2010. ”Det här var inga pacifister, det var inga fredaktivister. Det var våldsamma terroranhängare.” Netanyahu hävdade att attacken mot fartygen var nödvändig för att hindra upprättande av ”en iransk hamn vid Medelhavet.”

Efter Mavi Marmara, offentliggjorde det israeliska säkerhetskabinettet ett beslut om att allt gods på väg till Gaza skulle inspekteras i Ashdod före införseln.

I enlighet med Gaza-Jeriko-överenskommelsen 1994 har fiskare rätt att gå på fiskevattnen upp till 37 km från stranden. Emellertid tillåter Israel dem bara att gå ut 5,6 km, vilket hävdas vara nödvändigt för att avstyra terroristattacker och smuggling.

Gilad Shalit

Fångutväxlingen mellan Israel och Hamas har gett upphov till nytt hopp om att belägringen av Gaza skulle avslutas. Det har till och med hävdats att avslutande av belägringen skulle vara en del i det avtal som slöts mellan parterna. Sedan tillfångatagandet 2006 har israeliska politiker alltmer gjort gällande att blockaden motiverades av fallet Shalit. I februari 2009 yttrade den dåvarande premiärministern Olmert att man först skulle behandla Shalit-ärendet och sedan diskutera åtgärder för att slopa blockaden och rehabilitera Gaza. Shimon Peres, den israeliska presidenten, kopplade i juni 2010 upphörandet av belägringen med frigivningen av Shalit och att ledarna i Gaza skulle ta avstånd från terrorism.

”Den dag de palestinska ledarna i Gaza tar avstånd från terrorism, friger Gilad Shalit, slutar med att avfyra raketer och kidnappa israeliska soldater, kommer säkerhetszonen runt Gaza inte att behövas,” sa han.

Ett våldsutbrott nyligen, då elva palestinier och en israel dödades i vedergällningsaktioner med raketattacker och israeliska flyganfall, har grusat förhoppningarna efter fångutväxlingen. Dessutom har Israel frigett hundratals så kallade högriskfångar till Gaza, vilket motiverar dem som försvarar belägringen att behålla strikta gränskontroller.

Översättning: Kerstin Johansson, Lund

Källa: al-Jazeera

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s