”Vi bryter blockaden av Gaza inifrån”

13.07.2013 / Wochenendbeilage / Seite 1 (Beilage)

Källtext: Junge Welt 2013:

av Peter Wolter

Om den kanadensiska solidaritetsrörelsen med  Palestina och försöken att komma ut sjövägen. Och om att palestinska hantverkare nu bygger om ett fartyg för varuexport med hjälp av kanadensiska pengar. Ett samtal med David Heap.

 David Heap är professor i franska och lingvistik vid Western University i Ontario, Kanada. Han är aktiv fackföreningsman och engagerar sig i ledande ställning i den kanadensiska solidaritetsrörelsen för Palestina.

 Du engagerar dig tillsammans med många andra kanadensare i solidaritetsrörelsen för Palestina, bl.a. skickades fartyget Tahrir lastat med välbehövliga förnödenheter till Palestina. Kan du kortfattat berätta vad som hände?

2010 stävade den första solidaritetsflottan mot Palestina, men blev stoppad av den israeliska marinen. Vid ingripandet blev nio passagerare på det turkiska fartyget Mavi Marmara ihjälskjutna. Ett år senare organiserade solidaritetsgrupper i flera länder en ny flotta. Vi i den kanadens+iska gruppen hade samlat in pengar som vi i Grekland köpte ett 25 meter långt fartyg för som hade gått i trafik mellan öarna. Vi döpte det till Tahrir efter det centrala torg i Kairo där de stora demonstrationerna hölls, som slutligen störtade Hosni Mubarak. På samma torg har nu även de demonstrationer ägt rum som ledde till att hans efterträdare  Mohammad Mursi avsattes.

Vår Tahrir hade internationell besättning, ombord fanns australiensare, danskar, belgare och turkar. Till en början var den kanadensiska televisionen med, mellanösternkorrespondenter från internationella medier, ryska Komsomolskaja Pravda, israeliska Haaretz och tyska Junge Welt. Kaptenen var grek. Vi ville påbörja resan i Hagios Nikolaos på Kreta.

Medan även andra fartyg med destination Palestina förberedde sig i grekiska hamnar drev den israeliska regeringen igenom  att premiärminister Georgios Papandreu skulle utfärda beslut om förbud att löpa ut, vilket för övrigt stod i strid med grekisk lag. Därefter försökte hamnmyndigheterna med byråkratiska finter beslagta våra fartygsdokument. Inte nog med att vi förhindrade det, vi svarade också  med en internationell demonstration från innerstaden ut till hamnen. Vi såg till att hamnkaptenen fick det rejält hett om öronen.
Sedan kom det officiella förbudet att avgå. En båt från kustbevakningen blockerade utfarten, på land ställde soldater med maskinpistoler upp. Eftersom andra fartyg drabbats av sabotage, förmodligen utförda av den israeliska säkerhetstjänsten, lade vi ut strålkastare som belyste skrovet under vattenlinjen. Besättningen på en stor fransk katamaran, som låg bredvid oss, kopplade också in en strålkastare. En grekisk dykargrupp kontrollerade varje timme om allting var i sin ordning.

Eftersom vi var så hårt kontrollerade, återstod bara möjligheten att överraska de grekiska myndigheterna. Vår kapten fick en formell uppsägning, vi ville inte riskera att de grekiska myndigheterna skulle dra in hans fullmakt. Innan kustbevakningen hann reagera gick plötsligt båda maskinerna på Tahrir igång, förtöjningen kastades loss och snart löpte vi ut ur hamnen. Två av oss hade gjort det möjligt för oss genom att i kajaker vara i vägen för kustbevakningens båt, som låg vid piren.
Vi var redan fyra sjömil ute till havs när kustbevakningen omringade oss, soldaterna bordade fartyget och vi fördes tillbaka till hamnen. Den grekiska rättvisan ville gärna ställa någon till svars för den olagliga utfarten ur hamnen, men det gick inte. Alla 40 ombord förhördes av polisen, men var och en sade sig inte veta vem som varit i styrhytten och maskinrummet.

Vi lämnade Tahrir några veckor senare i Turkiet och avlöpte igen den 2 november tillsammans med irländska Saoirse. När vi efter två dygn närmade oss Palestina, upphörde plötsligt all elektronisk kontakt med omvärlden – satellittelefonförbindelsen hade brutits. Det stod klart för oss att vi snart skulle få med den israeliska marinen att göra.

Den israeliska militären hade alltså brutit satellitförbindelsen?

Ja. För oss var detta en klar hänvisning till att Israel inte ville att världen skulle få veta vad som skedde – vi hade öven denna gång journalister med ombord. När den grekiska kustbevakningen kapade oss, förblev vi hela tiden online, journalisterna ombord kunde oförhindrat rapportera. Man kunde också tydligt se på soldaterna att de tyckte det var obehagligt att vara tvungna att hålla oss kvar.

Tahrirs sista position som vi kunde fastställa per GPS, var ca 45 till 50 sjömil (en sjömil är 1852 m) utanför den palestinska kusten, vi var alltså på internationellt vatten. Plötsligt kom tre stora krigsfartyg in på oss, därtill en svärm av 16 till 20 mindre båtar, bemannade av till tänderna beväpnade soldater.

Hade ni radiokontakt med marinen?

Ja, via kommunikationsradion. En israelisk officer frågade oss om vårt mål och Ehab Lotayef, en i vår ledning, svarade: ”Vårt mål är mänsklighetens samvete.” Kort därefter bordade två dussin tungt beväpnade soldater – som mycket väl visste att vi, inklusive kaptenen, bara var 13 personer, obeväpnade och utan någon som helst avsikt att göra motstånd.

Kontakten med den irländska båten var bruten, marinen hade beskjutit den med vattenkanon. Då hela elsystemet slagits ut, hade vi heller ingen kontakt via kommunikationsradion.

När soldaterna överföll oss, stod jag tillsammans med kaptenen och Ehab på bryggan. De beordrade mig att backa fem meter. Det gjorde jag inte, i så fall hade jag fallit i vattnet. Därefter blev jag beskjuten med en elpistol.

Soldaterna tog kontroll över fartyget, de genomsökte alla utrymmen och förklarade sedan för oss att de inte varken funnit vapen eller andra förbjudna föremål. De meddelade att fartyget skulle föras till den israeliska hamnen Ashdod, vilket naturligtvis aldrig varit vårt mål.

Hur behandlades ni av de israeliska myndigheterna?

Det var rätt märkligt att när fartyget var på mot Ashdod somnade alla, som bevakade oss, sånär som på en som emellanåt ryckte till och riktade maskinpistolen mot oss. Vi bad enträget om att få bli bevakade av en utvilad soldat.

I Ashdod skulle vi överlämnas till immigrationsmyndigheten. Vi vägrade dock att beträda en stats territorium som vi inte alls ville resa till och bjöd passivt motstånd. Då blev soldaterna våldsamma, Ehab knuffades från båten, vi andra bars därifrån. Frånsett en massa blåmärken fick vi inga andra skador.

I folkrättslig mening gjorde sig den israeliska marinen skyldig till ett statligt piratdåd. För oss var det klart att vi behandlades mycket mildare än israelerna gör med palestinierna.

Ni var också tvungna att genomgå förhör?

Sedan förhördes vi en och en av immigrationsmyndigheten, därefter av säkerhetspolisen. Under tiden hade också den likaså övermannade irländska gruppen tagits till Ashdod och vi fördes alla till ett fängelse.

Vid tidigare gripanden av solidaritetsfartyg hade israelerna delvis släppt besättningarna efter ett dygn. Oss försökte man skrämma med att vi skulle få sitta ett par veckor eller till och med tre månader i fängelse och att vi själva skulle få bekosta våra flygresor hem. Vi fick hela tiden höra olika och motstridiga yttranden. Generellt kan man säga att allt var lögn.

De sex dagar vi hölls fängslade var för oss alla ett slags skola i praktisk solidaritet, vi lärde oss mycket av irländarna.

Och sedan blev ni utvisade?

Jag flögs med ett El-Alplan till Kanada. Dessförinnan meddelade man mig att El-Al inte bara är ett flygbolag utan en del av statsapparaten. Och så är det ju: Vi fördes ombord som fångar, de släppte oss inte ens i Toronto utan överlämnade oss till den kanadensiska immigrationsmyndigheten.

Hur blev ni behandlade ombord på planet?

 

Det minns jag inte så mycket av, jag somnade med en gång. I varje fall hade kabinpersonalen sett till att vi hade så lite kontakt som möjligt med de andra passagerarna och placerade oss längst bak. Ehab berättade att han hört hur passagerare tittat på oss och viskat sinsemellan att de hoppades att våra smutsiga väskor inte skulle komma i kontakt med deras bagage…

I varje fall var vi tillbaka i Kanada efter att i sex dagar varit avskurna från världen. Sedan hörde vi dagens nyhet: Av en händelse hade ett privat samtal mellan den franska presidenten Nicholas Sarkozy och den amerikanska presidenten Barack Obama läckt ut. De talade bl.a. om den israeliska regeringschefen Benjamin Netanjahu och kallade honom ‘lögnare’. Det hade våra egna erfarenheter i Israel bekräftat.

Solidaritetsrörelsens strategi att bryta blockaden av Palestina sjövägen har misslyckats. Ni har lagt om strategin – nu vill ni bryta den inifrån?

 

2008 lyckades fortfarande fem solidaritetsfartyg anlöpa Gaza.

Denna form av aktion har visat sig föga effektiv, den har varken brutit blockaden av Palestina eller den kanadensiska regeringens stöd till Israel. Men de har dock bidragit till att – i vårt fall – många kanadensiska och irländska medborgare via medierna blivit uppmärksammade på palestinafrågan. Så var det också förra året med den skandinaviska finskflaggade tremastade skonaren Estelle, som gick via Nordeuropa till Palestina. På vägen dit anlöpte fartyget ett stort antal hamnar, där besättningen informerade om avsikten med resan.

Till syvende och sidst är det vi som måste beröra människors sinnen och hjärtan för att stärka solidaritetsrörelsen med Palestina. Vi utgår ifrån att berörda regeringar inte kan ignorera dem. Jag vill inte tala om en förändring av strategin, vår avsikt är fortfarande att konfrontera världen med denna blockad.
Det är snarare frågan om ett ‘byte av taktik’, det är resultatet av flera diskussioner vi haft, inte bara i Kanada,  utan även med våra utländska partner. Den här gången gör vi tvärtom. Vi vill bryta blockaden inifrån Gaza. För ändamålet har vi skaffat en gammal fiskebåt, som likt flera andra sedan flera år legat oanvänd i hamn. Den har ungefär samma format som Tahrir, alltså 25 meter lång. Denna båt byggs om av hantverkare i Gaza, som betalas av oss. De leds av frivilliga i solidaritetsrörelsen, en ingenjör och en fackman som rustade upp Estelle i Finland. Innan båten kan löpa ut, har vi alltså berett lokal arbetskraft sysselsättning. Vår plan är att föra ut jordbruks- och hantverksprodukter och återknyta till den handel som pågick före blockaden. Man bör ha klart för sig att inga reservdelar längre kommer in i landet, så en stor del av den palestinska ekonomin ligger nere.

Befolkningen i Gaza behöver inte humanitär hjälp, utan rörelsefrihet för få igång ekonomin och kunna försörja sig själva. När vi löper ut från Gaza är det också solklart att vi inte är något hot mot Israel. Därmed demonstrerar vi för palestiniernas rätt till ett normalt liv.

Av Estelle har vi lärt oss att hur viktigt det är att ta god tid på sig för förberedelser. För opinionsbildningen har det visat sig mycket effektivt att lägga till i många hamnar. Det ska vi naturligtvis kunna kopiera. Med vårt projekt har vi stor möjlighet att väcka mediernas uppmärksamhet.

Har båten redan något namn och är det planerat när båten ska löpa ut?

Den heter ‘ad-Dahoul’ och är fortfarande registrerat på den tidigare ägaren. När dokumenten är underskrivna, kommer den också att få ett nytt namn. Som för alla fartyg för kustfiske finns det inga giltiga internationella papper, det måste vi också ta hand om när vi kommer så långt. Vår ingenjör har gjort upp en arbetsplan, enligt vilken all teknisk ombyggnad måste bli klar inom några månader, möjligen redan i september. Om vi verkligen också kommer att kunna gå till sjöss får vi se då, det beror också vädret. Vi vill ha med oss en last om 40 till 50 ton som köpts i förväg av avnämare utomlands.

Solidaritet med Palestina beskrivs gärna i Tyskland som antisemitism. Hur hanterar ni det i Kanada?

 

Det slags påhopp har vi hört så det räcker, framför allt från den förbehållslöst proisraeliska kanadensiska regeringen och de flesta konventionella medierna ansluter sig till den. För mig framstår dessa beklaganden i grund och botten som uppgivenhet, man har inga bättre argument.

Och för att hålla sig till fakta; redan före Tahrir hade vi många judiska organisationer i Kanada som medfinansiärer, registrerad ägare är Sarah Rush som är judinna. Det fanns kristna av olika riktningar ombord, en imam, flera andra muslimer, ateister från många länder. Med Hamas som har makten i Gaza har vi precis så mycket och så litet att göra som med myndigheter i vilket annat land som helst. I Grekland var vi tvungna att förhandla med hamnförvaltningen och i Gaza måste vi också tala med berörda myndigheter. Frånsett detta vill vi som gräsrotsorganisation ha så lite som möjligt att göra med byråkratin.

Vad tycker du om den amerikanska presidenten Barack Obama. Han har nyligen besökt Tyskland och har nu på grund av säkerhetstjänsten NSA:s avlyssning råkat i hårt blåsväder.

 

Jag håller mig helst till regeln att ha så låga förväntningar som möjligt, då har jag goda utsikter att slippa bli besviken. Därför har jag inte den minsta förhoppning om att Obama ska vidta några konkreta åtgärder. Han kommer varken att ändra något på Guantánamo eller upphöra med drönarattackerna. Han kommer också att fortsätta med hittillsvarande stöd till Israel.

Hur ställer sig den kanadensiska medborgarrättsrörelsen till Obama?

 

Vi är alla mycket besvikna över honom. Löftet att stänga Guantánamo har han inte hållit, utsikten att åstadkomma en ändring i mellanösternpolitiken har det inte blivit något av. USA spionerar på hela världen och fortsätter att skicka iväg sina drönare för att döda människor i andra länder utan att kunna ställas till svars.

 

Översättning: Kerstin Johansson

Kommentar: ‘tahrir’ betyder befrielse

Lägger sig palestinierna i Egyptens affärer?

Som Ship to Gaza Malmö tidigare rapporterat förekommer sedan en tid tillbaka spekulationer om att palestinierna blandar sig i Egyptens interna affärer. Något som den egyptiska tidningen Egypt Independent nu berättar om

Det är tidningen Al-Resala, som enligt den statligt lojala egyptiska tidningen är tidning Hamas närstående, som i måndags skrev på sin förstasida att egyptisk media planerar påverka Gaza och smutskasta bilden av palestinierna i Egypten.

Den palestinska journalisten Mamoun Abu Amer krävde att de,  han menar är ”fascistiska” och ”rasistiska,” egyptiska journalisterna åtalas för att de påstått att Gaza lägger sig i Egyptens affärer, och han har föreslagit att en palestinsk kommission för mänskliga rättigheter nu bildas i Europa för detta ändamål.

Anklagelserna från egyptiska medier, rör att Hamas intervenerat i de egyptiska oroligheterna till stöd för den nyligen störtade president Mursi och det Muslimska brödraskapet. Enligt egyptierna är Hamas Muslimska brödraskapets palestinska underavdelning i Gaza. Men trots de starka band – egyptierna menar finns –  mellan Hamas och Muslimska brödraskapet, så har Hamas vid upprepade tillfällen förnekat att man blandat sig i de egyptiska affärerna, eller att de har några särskilda sympatier för några parter i Egypten, skriver Egyptiska Independent.

För några dagar sedan rapporterade webbsajten Electronic Intifada att egyptiska politiker och egyptisk media numera rutinmässigt skyller egyptiska problem på Gaza. Syftet ska vara att på så vis motivera att gränsen mellan länderna, tunnlarna och Rafahövergången stängts och demoleras.

Tidningen menar att attacker i Sinai mot egyptiska posteringar är sådana förevändningar och det  även om få bevis framkommit på att det verkligen är Hamas som utfört attackerna. Och Egypten har snällt löpt med för att genom gränsstängningarna bidra till Gazas kollektiva bestraffning.

Ett slående exempel menar Electronic Intifada är då  brigageneral Ayman Salama, som undervisar vid Kairos militärakademi, sade i BBC World Service program Newshour att statskuppen mot Mursi, delvis motiverades av det påstådda samarbetet mellan Hamas och Egypten.

Salama påstod att det fanns en palestinsk roll i den attack som dödade 16 egyptiska gränsvakter i Sinai förra augusti, och han menade att Mursi deltog i mörkläggningen av händelsen.

Joacim Blomqvist

Israel och Egypten måste öppna sina gränser

Källa: Gisha

Efter den totala stängningen, av gränsövergången i Rafah, som hävdes efter fem dagar är möjligheterna att ta sig till och ut från Gaza ännu begränsade. Tio tusentals Gazabor har inte kunnat ta sig hem från Saudi Arabien, och människor som behövt resa utomlands av såväl medicinska som andra skäl har funnit sig strandade på Remsan.

Eftersom Israel upprätthåller en strikt sjö och luftblokad, och rigorösa restriktioner för det man släpper igenom Erez-övergången, så finns det för många palestinier inga andra möjligheter att resa utomlands än genom Rafah.

Sedan i onsdags har Rafah-övergången haft begränsat  öppet. De har tillåtit palestinier att återvända till Gaza och egyptiska medborgare, medicinskt vårdbehövande med officiella stämplar från Hälsoministeriet och medborgare i andra länder att passera till Egypten. Vanligtvis passerar 40 000 människor i månaden gränsövergången i Rafah. I den siffran ingår cirka 300 patienter som remiterats av medicinska skäl genomPalestinska hälsoministeriet och hundratals andra patienter som betalat privat för sin vård.
Händelserna i Egypten har även påverkat tillgången på varor I Gaza, som Ship to Gaza Malmö rapporterade om förra veckan. Även om verksamheten nu är i gång igen i vissa tunnlar så är knappheten fortfarande skriande. Exempelvis hoppade priset för ett ton cement från 380 shekel (699.00 kronor) till 550 shekel (1011.71). Priset för 3 kilo socker har gått upp från 10 shekel (18.39 kronor)  till 15 (27.59). Vidare har priset för egyptisk bensin, mejeriprodukter, rengöringsmedel och choklad gått upp markant.

Det är inte Egypten som ockuperar Gazaremsan och de kontrollerar inte Gazas luftrum och territorialvatten. Därför är landets skyldigheter mot Gazas invånare strikt humanitära. Ändå måste man beakta Gazabornas rörelsefrihet och Egypten måste göra sitt yttersta för att upprätthålla en pålitlig och tillräcklig reserutt genom sitt territorium.
Vad gäller Israel däremot som har substantiell kontroll over Gazaremsan, så har de enligt humanitär rätts lagar om ockupation skyldighet, att möjliggöra ett för Gaza-borna normalt liv, bland annat möjligheten att resa från Gaza och att återvända dit: Så länge resor genom Rafah inte är möjliga av något skäl, så måste Israel tillåta Gazas invånare att utöva sin rörelsefrihet genom andra gränsövergångar, antingen över land genom övergångarna mellan Gaza och Israel eller över hav och i luften, till omvärlden.

Joacim Blomqvist

Pressmeddelande; Gazas ark: Kuppen i Egypten testar palestinierna i Gaza

Våra vänner i Gaza berättar varje dag om hur palestinierna gör sitt bästa för att överleva under ofattbart svåra vedermödor, som den israeliska blockaden skapat: elavbrott, vattenbrist, och nästan inga möjligheter till export, bland annat ingen möjlighet till handel över havet.

De åtgärder som vidtagits av den egyptiska regeringen med anledning av den aktuella kuppen förvärrar nu en redan desperat situation. Egyptens stängning av gränsövergången mellan Gaza och Egypten i Rafah, den 5 juli, har resulterat i att tusentals palestinier nu sitter fast i Gaza, det rapporterar det Palestinska centret för mänskliga rättigheter: 1. Palestinier som försöker flyga till Gaza från Kairo, deporteras av egyptiska myndigheter, tillbaka till sina utreseorter, på egen bekostnad, Rapporterar webbsajten Electronic Intifada 2. Egyptens tillslag mot smugglingstunnlarna har orsakat att bränlse och cementpriser nått en ohälsosam nivå, rapporterar Reuters.3

För de av oss som arbetar med det internationella Gazas arkprojektet tillsammans med palestinska samarbetspartners, är det denna desperata situation – uthärdad dagligen av Gazas folk som driver oss framåt, vecka efter vecka, i ett solidaritetsprojekt som utmanar den israeliska sjöblockaden innifrån och ut – möjliggör för båtbyggare att tjäna pengar på attt renovera och bygga om den  fiskebåt – vi köpt in i maj, tidigare i år – till det lastskepp vi ska segla så snart som det är praktiskt möjligt med palestinska varor inköpta av olika grupper jorden runt.

Vårt arbete har nu blivit ännu svårare med de senste veckornas tillgång till material ytterliggare begränsat av stängningen av tunnlarna från Egypten. Men vårt bygglag i Gaza har anpassat sig till dessa problem med uppfinningsrikedom och rådighet. Helt nyligen återanvände vi omdesignade gamla metalltankar till nya mindre som behövs på Gazas ark. Vår projektledare i Gaza, Mahfouz Kabariti, säger, “situationen här är svår, särskillt i avseende till bränslebristen, bristen på gas till matlagning, råmaterial och elektricitet.”

En av de som arbetar på Gazas ark, Sami Ali Al-Goga, miste sin vänstra hand då hans fiskebåt attackerades av ett israeliskt örlogsfartyg i mars 2007. Du kan läsa mera av Sami historia här. En annan av arbetarna Mustafa Abu Oda, är en 24-årig tvåbarnspappa som bor i flyktinglägret al-Shati i nordvästra Gazaremsan. Han säger: “Jag skulle inte fortsätta fiska om det fanns andra försörjningsmöjligheter, det är inte säkert. Varje dag skadas fiskare, tillfångatas och dödas av israeliska marinen. Jag är rädd för framtiden, den ser ut som en mörk mardröm, men jag trivs med att arbeta på Gazas ark och att få solidaritet från så många människor från hela världen som bryr sig om oss och inte överger oss.” Du kan läsa Mustafas historia här:

Hur dåligt måste det bli I Gaza innan palestinierna lyssnas på? Grupper som UNRWA och ICRC gör ett arbete av yttersta vikt för att tillgodose de mest akuta hummanitära behoven under svåra förhållanden. Men vi måste även arbeta för rättvisa i syfte att äntligen nå ett avslut på Gazas kriser. Gazas ark är ett tillfälle att ge finansiellt stöd till människorna i Gazas verklighet och att delta i en avgörande solidarittetshandling som offentligt utmanar den israelisk-egyptiska blockaden.

Gazas ark – bygger hopp!

Kontakter:

James Godfrey (Australia; English): +61 424 340630

Robert Naiman (U.S.; English): +1 202 448-2898

David Heap (Canada; English, français, español): +1 519 859 3579

Mahfouz Kabariti (Gaza; العربية, English): +970 599 745666

Översättning: Joacim Blomqvist

Den egyptiska krisen katastrofal för Gaza

Hamas fejkar optimism emedan Gaza styltar mot ny kris, rapporterar Mohammed Suliman för Al-Monitor. Medan Hamas slätar över effekterna av de egypiska  orolighetena på Gaza och stängningen av Rafahövergången, oroas ekonomerna över att levnadsomständigheterna där närmar sig ett nytt lågvattenmärke.

Palestinierna i Gazaremsan följer spänt de händelser som utspelar sig i grannlandet Egypten under den konflikt, mellan de som är lojala med och de som bestrider den avsatta presidenten Mohammed Mursi,  som härjat landet sedan den 30 juni.

Oron i Egypten har tydligt och seriöst drabbat Hamasstyrda Gazaremsan, ett område med starka band, såväl historiskt som geografiskt, till Egypten.

Stängningen av Rafahövergången och smugglingstunnlrana längs gränsen till Egypten, som utgör en avgörande livlina för palestinierna i Gaza, har återigen störtat Gaza ned i en svår ekonomisk knipa förvärrad av bränslekris, svår knapphet på olja och livsmedel samt ett nästan komplett förbud för import av  byggnadsmaterial till kustenklaven.

I takt med att Gazas bränsle tagit slut, så har de flesta bensinmackar stängt, det fåtal som fortfarande håller öppet säljer israeliskt bränsle; ett dyrbart alternativ med priser nära nog det dubbla priset för egyptiskt bränsle.

Som Asmaa al-Ghoul  skriver i Al-Monitor: ”Det egyptiska krisen har en enorm betydelse på införslen från tunnlarna och det har satt stopp för 30 procent av gazaremsans bilar. Fortsätter detta för ännu en vecka så kommer gatorna vara halvtomma.

Wrerite: Joacim Blomqvist

.

Rafah öppen i några timmar

Tills i dag har tusentals varit strandade längs Gazas gräns efter oroligheterna i Egypten

Orolighetrna i grannlandet Egypten får nu återverkningar i Gazaremsan, då tusentals människor varit strandade på båda sidorna gränsen. Det har orsakat brännslebrist – då den muslimska heliga månaden Ramadan just inletts, det skrev Associated press (AP) på tisdagen.

En väntade kris som hotar att splittra familjer och skapa stora svårigheter i Gaza då nu utökade familjer samlas för festmåltider varje kväll för att bryta fastan vid Ramadan.

”Gaza är en fälla. Om du väl kommer in vet du inte när du kan komma ut,” säger Nawal Fahmi, en 42-årig infödd Gaza-bo, som försöker återvända till sitt nuvarande hem i Saudiarabien inför Ramadan, ”du är politikens gisslan”

Läraren Fahmi som varit i Gaza för att besöka släktingar före helgen, finns bland de tusentals som fångats där tillföljd av stängningen av gränsövergången i Rafah. Tusentals flera finns i Egypten varifrån de väntar på att kunna ta sig in i Gaza

Med gränsen stängd, så kvarhöll egyptiska flygplatstjänstemän i Kairo dussintalet Gaza-destinerade palestinier, för att tvinga dem återvända flyga tillbaka till sina utreseorter. Normalt skulle de rest genom Egyptens Sinai-halv-ö till lands, för att på så vis nå Rafahs gränsövergång.

I dag, onsdag har Egypten tillfälligt återöppnat Rafah för några timmar, så att palestinier kunnat resa till och från Gaza.

Då hade övergången varit stängd i fem av varandra följande dagar.

Gazas framtida musiker står inför en missljudande resa till sommarläger

Källa: Haaretz
Om du är en barnmusiker från Gaza, och inte en rockstjärna som Mohammed Assaf, som vann arabiska Idol nyligen, stämplas du som säkerhetsrisk, vilket gör resan till Ramallah mycket svårare, det skriver biståndsorganisationen Gishas Tania Hary i Haaretz.
Förra måndagen genomförde den nyligen korade vinnaren av arabiska Idol, den palestinska sångaren Mohammed Assaf från Gazaremsan, den första av tre koncerter på Västbanken.
En dag före de första elva ungdomarna i en grupp på totalt 47 musiker från Gazaremsan, i åldern 8-16, skulle spela nära Ramallah men med mycket mindre lätthet.
Barnen som skulle delta i ett fem-dagars sommarläger för unga musiker, som arrangeras av Edward Saids nationella konservatorium för musik, en 20 år gammal institution till stöd för musikstudier genom sina fem palestinska avdelningar på Västbanken och Gazaremsan, fick först sin ansökan om genomresa till Västbanken från Gaza avslagen genom israeliska arméns beslut. Ett beslut som mitverades med att resan inte motsvarade arméns definition av ”humanitär,” som utgör den enda omständighet som ger en Gaza-bo rätt att resa till Västbanken, om du inte är Mohammed Assaf då förstås. I elfte timmen, efter hårda påtryckningar från människorätts-organisationer, särskilt från Gisha, belutade slutligen armén att barnen inte var större säkerhetsrisk än att de kunde resa.
Barn utgör en skenande 53 procent av befolkningen I Gazaremsan. Med en nuvarande befolkning på kring 1.7 miljoner invånare, så betyder det att det finns 901.000 flickor och pojkar under 18 år där.
Den mest spridda stereotypen av en Gaza-bo är en ung man med ansiktet skymt av en svart balaclava, som endast lämnar ögonen synliga. Han bär på en granatkastare, kanske en stenslunga och är beväpnad med en kalashnikov. Även om han är ung, så är han i vart fall myndig.
Det finns tvivelsutan sådana personer på Remsan, med statistiken talar kristallklart ett annat språk, och en överväldigande majoritet är inga militanter. Faktum är att majoriteten är barn. Så snart läsaren har tagit detta faktum till sig, så kan det enkelt leda till ifrågasättandet av rationaliteten i en politik som anser att leksaker och skolböcker är lyxvaror och som nyligen förhindrade gymnasiestudenter att resa till Västbanken för att slutföra sina studier i juridik och mänskliga rättigheter vid universitetet utanför Ramallah.
Idolvinnaren Mohammed Assaf, har även han bidragit till att skingra steretyperna, vilket tvivelsutan är anledningen till det stora internationella medie-intresset för honom.

Tania Hary är ledare för internationella relationer i biståndsorganisationen Gisha – juridiskt centrum för frihetsrörelsen