”Vi bryter blockaden av Gaza inifrån”

13.07.2013 / Wochenendbeilage / Seite 1 (Beilage)

Källtext: Junge Welt 2013:

av Peter Wolter

Om den kanadensiska solidaritetsrörelsen med  Palestina och försöken att komma ut sjövägen. Och om att palestinska hantverkare nu bygger om ett fartyg för varuexport med hjälp av kanadensiska pengar. Ett samtal med David Heap.

 David Heap är professor i franska och lingvistik vid Western University i Ontario, Kanada. Han är aktiv fackföreningsman och engagerar sig i ledande ställning i den kanadensiska solidaritetsrörelsen för Palestina.

 Du engagerar dig tillsammans med många andra kanadensare i solidaritetsrörelsen för Palestina, bl.a. skickades fartyget Tahrir lastat med välbehövliga förnödenheter till Palestina. Kan du kortfattat berätta vad som hände?

2010 stävade den första solidaritetsflottan mot Palestina, men blev stoppad av den israeliska marinen. Vid ingripandet blev nio passagerare på det turkiska fartyget Mavi Marmara ihjälskjutna. Ett år senare organiserade solidaritetsgrupper i flera länder en ny flotta. Vi i den kanadens+iska gruppen hade samlat in pengar som vi i Grekland köpte ett 25 meter långt fartyg för som hade gått i trafik mellan öarna. Vi döpte det till Tahrir efter det centrala torg i Kairo där de stora demonstrationerna hölls, som slutligen störtade Hosni Mubarak. På samma torg har nu även de demonstrationer ägt rum som ledde till att hans efterträdare  Mohammad Mursi avsattes.

Vår Tahrir hade internationell besättning, ombord fanns australiensare, danskar, belgare och turkar. Till en början var den kanadensiska televisionen med, mellanösternkorrespondenter från internationella medier, ryska Komsomolskaja Pravda, israeliska Haaretz och tyska Junge Welt. Kaptenen var grek. Vi ville påbörja resan i Hagios Nikolaos på Kreta.

Medan även andra fartyg med destination Palestina förberedde sig i grekiska hamnar drev den israeliska regeringen igenom  att premiärminister Georgios Papandreu skulle utfärda beslut om förbud att löpa ut, vilket för övrigt stod i strid med grekisk lag. Därefter försökte hamnmyndigheterna med byråkratiska finter beslagta våra fartygsdokument. Inte nog med att vi förhindrade det, vi svarade också  med en internationell demonstration från innerstaden ut till hamnen. Vi såg till att hamnkaptenen fick det rejält hett om öronen.
Sedan kom det officiella förbudet att avgå. En båt från kustbevakningen blockerade utfarten, på land ställde soldater med maskinpistoler upp. Eftersom andra fartyg drabbats av sabotage, förmodligen utförda av den israeliska säkerhetstjänsten, lade vi ut strålkastare som belyste skrovet under vattenlinjen. Besättningen på en stor fransk katamaran, som låg bredvid oss, kopplade också in en strålkastare. En grekisk dykargrupp kontrollerade varje timme om allting var i sin ordning.

Eftersom vi var så hårt kontrollerade, återstod bara möjligheten att överraska de grekiska myndigheterna. Vår kapten fick en formell uppsägning, vi ville inte riskera att de grekiska myndigheterna skulle dra in hans fullmakt. Innan kustbevakningen hann reagera gick plötsligt båda maskinerna på Tahrir igång, förtöjningen kastades loss och snart löpte vi ut ur hamnen. Två av oss hade gjort det möjligt för oss genom att i kajaker vara i vägen för kustbevakningens båt, som låg vid piren.
Vi var redan fyra sjömil ute till havs när kustbevakningen omringade oss, soldaterna bordade fartyget och vi fördes tillbaka till hamnen. Den grekiska rättvisan ville gärna ställa någon till svars för den olagliga utfarten ur hamnen, men det gick inte. Alla 40 ombord förhördes av polisen, men var och en sade sig inte veta vem som varit i styrhytten och maskinrummet.

Vi lämnade Tahrir några veckor senare i Turkiet och avlöpte igen den 2 november tillsammans med irländska Saoirse. När vi efter två dygn närmade oss Palestina, upphörde plötsligt all elektronisk kontakt med omvärlden – satellittelefonförbindelsen hade brutits. Det stod klart för oss att vi snart skulle få med den israeliska marinen att göra.

Den israeliska militären hade alltså brutit satellitförbindelsen?

Ja. För oss var detta en klar hänvisning till att Israel inte ville att världen skulle få veta vad som skedde – vi hade öven denna gång journalister med ombord. När den grekiska kustbevakningen kapade oss, förblev vi hela tiden online, journalisterna ombord kunde oförhindrat rapportera. Man kunde också tydligt se på soldaterna att de tyckte det var obehagligt att vara tvungna att hålla oss kvar.

Tahrirs sista position som vi kunde fastställa per GPS, var ca 45 till 50 sjömil (en sjömil är 1852 m) utanför den palestinska kusten, vi var alltså på internationellt vatten. Plötsligt kom tre stora krigsfartyg in på oss, därtill en svärm av 16 till 20 mindre båtar, bemannade av till tänderna beväpnade soldater.

Hade ni radiokontakt med marinen?

Ja, via kommunikationsradion. En israelisk officer frågade oss om vårt mål och Ehab Lotayef, en i vår ledning, svarade: ”Vårt mål är mänsklighetens samvete.” Kort därefter bordade två dussin tungt beväpnade soldater – som mycket väl visste att vi, inklusive kaptenen, bara var 13 personer, obeväpnade och utan någon som helst avsikt att göra motstånd.

Kontakten med den irländska båten var bruten, marinen hade beskjutit den med vattenkanon. Då hela elsystemet slagits ut, hade vi heller ingen kontakt via kommunikationsradion.

När soldaterna överföll oss, stod jag tillsammans med kaptenen och Ehab på bryggan. De beordrade mig att backa fem meter. Det gjorde jag inte, i så fall hade jag fallit i vattnet. Därefter blev jag beskjuten med en elpistol.

Soldaterna tog kontroll över fartyget, de genomsökte alla utrymmen och förklarade sedan för oss att de inte varken funnit vapen eller andra förbjudna föremål. De meddelade att fartyget skulle föras till den israeliska hamnen Ashdod, vilket naturligtvis aldrig varit vårt mål.

Hur behandlades ni av de israeliska myndigheterna?

Det var rätt märkligt att när fartyget var på mot Ashdod somnade alla, som bevakade oss, sånär som på en som emellanåt ryckte till och riktade maskinpistolen mot oss. Vi bad enträget om att få bli bevakade av en utvilad soldat.

I Ashdod skulle vi överlämnas till immigrationsmyndigheten. Vi vägrade dock att beträda en stats territorium som vi inte alls ville resa till och bjöd passivt motstånd. Då blev soldaterna våldsamma, Ehab knuffades från båten, vi andra bars därifrån. Frånsett en massa blåmärken fick vi inga andra skador.

I folkrättslig mening gjorde sig den israeliska marinen skyldig till ett statligt piratdåd. För oss var det klart att vi behandlades mycket mildare än israelerna gör med palestinierna.

Ni var också tvungna att genomgå förhör?

Sedan förhördes vi en och en av immigrationsmyndigheten, därefter av säkerhetspolisen. Under tiden hade också den likaså övermannade irländska gruppen tagits till Ashdod och vi fördes alla till ett fängelse.

Vid tidigare gripanden av solidaritetsfartyg hade israelerna delvis släppt besättningarna efter ett dygn. Oss försökte man skrämma med att vi skulle få sitta ett par veckor eller till och med tre månader i fängelse och att vi själva skulle få bekosta våra flygresor hem. Vi fick hela tiden höra olika och motstridiga yttranden. Generellt kan man säga att allt var lögn.

De sex dagar vi hölls fängslade var för oss alla ett slags skola i praktisk solidaritet, vi lärde oss mycket av irländarna.

Och sedan blev ni utvisade?

Jag flögs med ett El-Alplan till Kanada. Dessförinnan meddelade man mig att El-Al inte bara är ett flygbolag utan en del av statsapparaten. Och så är det ju: Vi fördes ombord som fångar, de släppte oss inte ens i Toronto utan överlämnade oss till den kanadensiska immigrationsmyndigheten.

Hur blev ni behandlade ombord på planet?

 

Det minns jag inte så mycket av, jag somnade med en gång. I varje fall hade kabinpersonalen sett till att vi hade så lite kontakt som möjligt med de andra passagerarna och placerade oss längst bak. Ehab berättade att han hört hur passagerare tittat på oss och viskat sinsemellan att de hoppades att våra smutsiga väskor inte skulle komma i kontakt med deras bagage…

I varje fall var vi tillbaka i Kanada efter att i sex dagar varit avskurna från världen. Sedan hörde vi dagens nyhet: Av en händelse hade ett privat samtal mellan den franska presidenten Nicholas Sarkozy och den amerikanska presidenten Barack Obama läckt ut. De talade bl.a. om den israeliska regeringschefen Benjamin Netanjahu och kallade honom ‘lögnare’. Det hade våra egna erfarenheter i Israel bekräftat.

Solidaritetsrörelsens strategi att bryta blockaden av Palestina sjövägen har misslyckats. Ni har lagt om strategin – nu vill ni bryta den inifrån?

 

2008 lyckades fortfarande fem solidaritetsfartyg anlöpa Gaza.

Denna form av aktion har visat sig föga effektiv, den har varken brutit blockaden av Palestina eller den kanadensiska regeringens stöd till Israel. Men de har dock bidragit till att – i vårt fall – många kanadensiska och irländska medborgare via medierna blivit uppmärksammade på palestinafrågan. Så var det också förra året med den skandinaviska finskflaggade tremastade skonaren Estelle, som gick via Nordeuropa till Palestina. På vägen dit anlöpte fartyget ett stort antal hamnar, där besättningen informerade om avsikten med resan.

Till syvende och sidst är det vi som måste beröra människors sinnen och hjärtan för att stärka solidaritetsrörelsen med Palestina. Vi utgår ifrån att berörda regeringar inte kan ignorera dem. Jag vill inte tala om en förändring av strategin, vår avsikt är fortfarande att konfrontera världen med denna blockad.
Det är snarare frågan om ett ‘byte av taktik’, det är resultatet av flera diskussioner vi haft, inte bara i Kanada,  utan även med våra utländska partner. Den här gången gör vi tvärtom. Vi vill bryta blockaden inifrån Gaza. För ändamålet har vi skaffat en gammal fiskebåt, som likt flera andra sedan flera år legat oanvänd i hamn. Den har ungefär samma format som Tahrir, alltså 25 meter lång. Denna båt byggs om av hantverkare i Gaza, som betalas av oss. De leds av frivilliga i solidaritetsrörelsen, en ingenjör och en fackman som rustade upp Estelle i Finland. Innan båten kan löpa ut, har vi alltså berett lokal arbetskraft sysselsättning. Vår plan är att föra ut jordbruks- och hantverksprodukter och återknyta till den handel som pågick före blockaden. Man bör ha klart för sig att inga reservdelar längre kommer in i landet, så en stor del av den palestinska ekonomin ligger nere.

Befolkningen i Gaza behöver inte humanitär hjälp, utan rörelsefrihet för få igång ekonomin och kunna försörja sig själva. När vi löper ut från Gaza är det också solklart att vi inte är något hot mot Israel. Därmed demonstrerar vi för palestiniernas rätt till ett normalt liv.

Av Estelle har vi lärt oss att hur viktigt det är att ta god tid på sig för förberedelser. För opinionsbildningen har det visat sig mycket effektivt att lägga till i många hamnar. Det ska vi naturligtvis kunna kopiera. Med vårt projekt har vi stor möjlighet att väcka mediernas uppmärksamhet.

Har båten redan något namn och är det planerat när båten ska löpa ut?

Den heter ‘ad-Dahoul’ och är fortfarande registrerat på den tidigare ägaren. När dokumenten är underskrivna, kommer den också att få ett nytt namn. Som för alla fartyg för kustfiske finns det inga giltiga internationella papper, det måste vi också ta hand om när vi kommer så långt. Vår ingenjör har gjort upp en arbetsplan, enligt vilken all teknisk ombyggnad måste bli klar inom några månader, möjligen redan i september. Om vi verkligen också kommer att kunna gå till sjöss får vi se då, det beror också vädret. Vi vill ha med oss en last om 40 till 50 ton som köpts i förväg av avnämare utomlands.

Solidaritet med Palestina beskrivs gärna i Tyskland som antisemitism. Hur hanterar ni det i Kanada?

 

Det slags påhopp har vi hört så det räcker, framför allt från den förbehållslöst proisraeliska kanadensiska regeringen och de flesta konventionella medierna ansluter sig till den. För mig framstår dessa beklaganden i grund och botten som uppgivenhet, man har inga bättre argument.

Och för att hålla sig till fakta; redan före Tahrir hade vi många judiska organisationer i Kanada som medfinansiärer, registrerad ägare är Sarah Rush som är judinna. Det fanns kristna av olika riktningar ombord, en imam, flera andra muslimer, ateister från många länder. Med Hamas som har makten i Gaza har vi precis så mycket och så litet att göra som med myndigheter i vilket annat land som helst. I Grekland var vi tvungna att förhandla med hamnförvaltningen och i Gaza måste vi också tala med berörda myndigheter. Frånsett detta vill vi som gräsrotsorganisation ha så lite som möjligt att göra med byråkratin.

Vad tycker du om den amerikanska presidenten Barack Obama. Han har nyligen besökt Tyskland och har nu på grund av säkerhetstjänsten NSA:s avlyssning råkat i hårt blåsväder.

 

Jag håller mig helst till regeln att ha så låga förväntningar som möjligt, då har jag goda utsikter att slippa bli besviken. Därför har jag inte den minsta förhoppning om att Obama ska vidta några konkreta åtgärder. Han kommer varken att ändra något på Guantánamo eller upphöra med drönarattackerna. Han kommer också att fortsätta med hittillsvarande stöd till Israel.

Hur ställer sig den kanadensiska medborgarrättsrörelsen till Obama?

 

Vi är alla mycket besvikna över honom. Löftet att stänga Guantánamo har han inte hållit, utsikten att åstadkomma en ändring i mellanösternpolitiken har det inte blivit något av. USA spionerar på hela världen och fortsätter att skicka iväg sina drönare för att döda människor i andra länder utan att kunna ställas till svars.

 

Översättning: Kerstin Johansson

Kommentar: ‘tahrir’ betyder befrielse

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s