Israels politik mot gazaremsan de senaste tre åren har vägletts genom två olika principer som resulterat i inkonsistens och motsägelser mellan de åtgärder som vidtagits av säkerhetsapparaten och den retorik som hörts från högt uppsatta tjänstemän, det skriver det juridiska centret för rörelsefrihet, Gisha, i en nyutkommen rapport .
Enligt den första principen är begränsningar av civil rörelsefrihet och förkvävandet av Gazas ekonomiska verksamhet legitima och effektiva medel att sätta press på Hamasregeringen och andra väpnade grupper på Gazaremsan. Detta var logiken bakom politiken att stänga Gaza, som var vägledande mellan 2007 och 2010, och den fortsätter utgöra en bas för de begränsningar som genomförts i syfte att bestraffa raketbesjutningar från Gazaremsan sedan dess (exempelvis reducerade fisknings zoner från Gazas kust).
Den motstridande principen säger att främjandet av stabilitet i Gazaremsan ligger i Israels intresse. Därför måste Israel skilja mellan Gazas civilbefolkning å ena sidan; å andra sidan Hamasregeringen och andra militant grupper med vilka Israel utkämpar fientligheterna.
Någon menar kanske att den nuvarande politiken mot Gaza är det naturliga resultatet av nödvändiga kompromisser mellan olika och ibland motsägelsefulla hänsynstaganden. Men så är inte fallet därför att de två principer som beskrivits här ovan underminerar varandra. Inkonsistensen och motsägelserna mellan retorik och handling och mellan de två betraktelsesätten, förvärras genom den brist på genomskinlighet som förhindrar en informerad allmän debatt om politiken. Det har i sin tur lett till en aktuell situation där:
1) Israel misslyckas att möta sina skyldigheter under internationell lag då de fortsätter förhindra Gaza-bornas personliga och yrkesmässiga utveckling, samt normalt familjeliv
2) De pågående sanktionerna, och särskilt de mot Gaza-tillverkade verktyg på Västbanken och i Israel, samt mot resor mellan Gaza och Västbanken förhindrar arbetet med att återställa Gazas industri och jordbrukssektor, och därför även Gazas chanser till hållbar, långsiktig ekonomisk utveckling.
3) Israel fortsätter betala det politiska priset för den pågående blockaden på den internationella arenan, samtidigt som förväntningarna att ”seperationspolitiken” ska försvaga Hamas ekonomiskt och politiskt i förhållande till Fatah inte har uppnåtts.
4) Den pågående användningen av begränsningarna av civil rörlighet som politisk hävstång eller köpeskilling i förhandlingarna gör det svårt för Israel att rättfärdiga de tillgångsbegränsningar som de facto behövs för att möta legitima säkerhetsmål.
Joacim Blomqvist